En för alla, alla för en! (R)

Charlotta Rolander var Lars Rolanders äldsta dotter. Hon var gift med Prosten Pehr Reinhold Svensson och de bodde på Höreda prästgård nära Eksjö. I mars 1847 får Prosten och Charlotta sitt barn nr 8 (Otto, han som långt senare blev vår farfars far). Charlotta är 47 år gammal då. 

På hösten samma år dör Charlottas ett år yngre syster Lovisa på Söder i Stockholm i vad som beskrivs både som nervfeber och tyfus. Drygt två veckor tidigare hade hennes man Anders Thorell dött i lungsot. Plötsligt var deras 7 barn föräldralösa. Oscar, som var yngst, var 8 år och den äldsta, Thilda, var 22. Vad skulle man göra med alla barnen Thorell? 

Charlotta och Prosten öppnar sitt hem för dem allihop, trots att de redan har 8 egna barn, däribland en baby på omkring ett halvår. Hur fick de plats? Prästgården verkar inte ha varit så stor. 

Att ställa upp för varandra i familjen/släkten är något som verkat ingå i sättet att vara för dem. Charlotta hade själv bara 15 år gammal fått ta hand om hem, hushåll och de 4 yngre syskonen när föräldrarna skildes och mamma Anna Maria flyttade ut. Kanske kändes det naturligt för henne nu att ta hand om systerns 7 barn trots att hon hade huset fullt av egna.  

Hennes pappa Lars Rolander ("Från Österland med sjömanskistan full") månade själv mycket om sina barn. Familjen var viktig. När livet strulade för sonen Carl och han blev av med sin apotekartjänst i Visby köpte pappan en gård till sonen och sonhustrun för att de skulle ha något att leva av. Ja, grosshandeln gick ju bra och pappa Rolander var förmögen. Sen gick det illa för Carl i alla fall. Han drack. Hustrun Mina lämnade honom, kom tillbaka, lämnade honom igen.

I sitt testamente har Lars Rolander t.o.m. tänkt på sin f.d. hustrus familj. Han testamenterar en årlig summa till Anna Marias syster. Efter Rolanders död 1848 besöker hans äldste son Martin systern och berättar om arvet. Han skriver: "Hos Fru Margrethe Pettersson var jag uppe och underrättade henne om den disposition Salig Pappa åt henne anslagit årligen under hennes lifstid. Gumman blef så glad att hon grät af glädje." 

Martin skriver om fadern året efter hans död: "Han sofver nu sin lugna sömn, men minnet af honom lämnar mig aldrig. Nästan hvarje natt tycker jag mig sitta och språka wid honom. En så öm fader för sina barn war han, det jag tror få öfverträffa honom."

Läs mer om "Från Österland med sjömanskistan full" på Gabrielles blogg här.