En vinterdag 1843 (R)

"Den första snö fallen för halfannan dag sedan. Alla gossarna äro på gården. De formar stora rullar af snö. Emil, som sitter på sin, lärer väl föreställa sig det är jordklotet som han med sin lärdom tänker famna, då ej armarna och förståndet räcker till tager han till fötter och ben. August står som en stork på sin verld och skrattar åt alt."

"Hugo får ingen håll på, som man tror sig ha honom fast i råckskjörtet är han och snörullen långt borta och så sänder han emot en två stora ljusblå ögon; fult af rosor på kinderna, skriker och hojtar som en gast."

"Nu har Pappa Vargskinspälsen på. Opp i vagnen! Hvar är fällen? Gustaf i fyrsprång! Ack vackert väder, Amala! Ser du solen där borta? Hvad det lyser på kyrktornet och redan tror jag kommer kyrkfolk där borta på vägen."

Det här är några glimtar ur texten på denna teckning daterad 10 december 1843. Platsen är Höreda prästgård i Småland där barnen Svensson leker i snön och rullar stora klot av snö. Där finns 11-åringen Emil som sitter på sin snöboll, August nästan 10 år som står upp på sin, och så Hugo 6-åringen, och lilla Ivar 4 år. Det är pojkarnas storasyster Amala 17 år som tecknat, och barnens mamma Charlotta Svensson, född Rolander, som skrivit texten.

Vilken livfull skildring Charlotta gör! Påminner lite om nån Bellman-epistel eller -sång, tycker jag. 

Texten är inte lätt att tyda men vår pappa Nils Otto lyckades tolka det mesta. Tavlan är inramad med glas på båda sidorna och har en tunn svart stålram. Format 28,7 cm x 22,5 cm. 

Vi hittade den i den svarta lådan med flera fack och mindre lådor som finns med på bild här.

En gång när Anna och jag varit på besök hos Jeanne i Småland tog vi vägen om Höreda när vi skulle tillbaka norrut. Vi var inne i kyrkan och donerade teckningen – tillsammans med en utskrift av texten – till församlingen. Så har du vägarna förbi, knalla in i Höreda kyrka och prata med prästen och kolla att de har satt upp teckningen med förklarande text på väl synlig plats i församlingen! 😊

PS Lite om hur pojken Emils liv blev längre fram berättade jag i inlägget Emil på Gäddeviksholm.